Industriavtalet, formellt Industrins samarbets- och förhandlingsavtal, är ett avtal mellan arbetsgivare och fack inom industrin som reglerar hur parterna ska samverka kring lönebildning, villkor och industrins konkurrenskraft. Tanken är att industrin, som verkar på internationellt konkurrensutsatta marknader, ska sätta en norm för löneökningar som resten av arbetsmarknaden kan förhålla sig till.
Avtalet betonar både ansvar för industrins långsiktiga utveckling och vikten av stabila spelregler, så att företag kan planera investeringar och anställda vet vilka processer som gäller vid förhandlingar.
Industrirådet som gemensam plattform
För att följa upp och utveckla Industriavtalet har parterna inrättat Industrirådet, där representanter för industrins arbetsgivarorganisationer och fackförbund samlas. Rådet har till uppgift att främja tillämpningen av avtalet, hantera gemensamma frågor om industrins villkor och utse opartiska ordförande och ekonomiska experter när så behövs.
Genom Industrirådet kan parterna diskutera bredare frågor än enbart lön – till exempel industrins konkurrenskraft, kompetensförsörjning, omställning och hur nya villkor i omvärlden påverkar företag och anställda.
Varför samverkan spelar roll för industrin
Bakgrunden till Industriavtalet är insikten om att industrin är starkt exponerad mot internationell konkurrens, och att för höga kostnadsökningar snabbt kan leda till förlorade marknadsandelar och jobb. Genom att parterna gemensamt tar ansvar för lönebildningen försöker man skapa balans mellan reallöneökningar för de anställda och bibehållen konkurrenskraft för företagen.
Samtidigt ger avtalet en struktur för hur konflikter ska hanteras, och hur man kan arbeta förebyggande med utredningar och gemensamma analyser via exempelvis Industrins ekonomiska råd. För industriföretag innebär det mer förutsägbara ramar, och för de anställda en tydligare roll i dialogen om branschens framtid.
